1

Publié le 29/10/2009 à 12:52
Édité le 29/10/2009 à 12:52

Paperback Freud : l'instant suédois

Om Freuds teori stämmer och om det medvetna är konsekvensen av försakandet av våra begär så måste ju Paperback Freud vara totalt omedvetna. Den glödheta high-energi(drink)- rocken som de levererar låter verkligen inte som om den kom från ett band med förträngda lustar. Tvärtom!
En groovy och karismatisk "Bogie rock" som uppvärmning, låt gitarrsträngarna mjukna upp, lite inandning och så riffar vi i gång!
Med de renaste rock'n roll melodierna och med refränger bebodda av rockens Gudar så har bandet proppat sina boots med allt vad det har och det svänger! Detta är byggt i granit för att spelas live!
Låt nummer två är "Hound dog" och gasverksarbetarna från kyliga trakter gör det igen! En oavbruten energi, kortfattade och avskalade låtar, fast skrämmande effektiva. Grabbarna gör vad de vill och det funkar hela tiden! Galet!
Mördarsolon och takterna är inbäddade i ett monstertempo! Paperback Freud uppfinner inte stilen men förnyar den med en otrolig stil!
Är det slut med Hellacopters? Det gör inget eftersom Longfellow Deeds Records har grävt fram deras efterträdare; i klarspråk är "Paperback på plats" som en viss punkare från Bruyères City skulle uttrycka det.
Skivans tredje spår behöver inte recenseras eftersom titeln lyder "High speed rock'n roll". Såja. Inget överflödigt.

Man får för sig att detta är ett förbannat skojigt gäng, men på varje låt hävdar svenskarna deras kärlek för tuffa gitarrer och brinnande rockmelodier. AC/DC får äntligen möjligheten att pensionera sig i lugn och ro.
Låtarna radas upp och efterliknar varandra ja, men samtidigt är det vad man vill ha! Man vill inte att bandet avviker från sitt recept av helt obehindrad och njutningsbar rock'n roll!
Nordmännen tar sig också ett par turer ner i kolgruvan ("My frequency", "Straight out of Moscow") och kanske i vissa stycken tar de till lite enkla knep, kanske man kan få för sig att man har hört det förr, fast å andra sidan tillhör ju detta själva musikstilen.
Albumets effektiva kraft överträffar allt annat och skivan får en helt enkelt att vilja kliva upp på vardagsrummets soffbord och ge sig in i en hair-guitar-solo.

Rock'n roll dude!


Backbone Bob / Eurosouthernrockers

> Commenter le blog. 4 commentaires  Tags :

Publié le 20/10/2009 à 01:51
Édité le 20/10/2009 à 01:51

Kronik Express #1 : Pearl Jam - Backspacer

Pearl Jam - Backspacer Cover A pochette franchement pas terrible du tout, album. euh ben pas terrible du tout. Bon d'accord, ça c'était surtout pour balancer un peu sur les intouchables que sont tonton Eddie, cousin Gossard et consorts. N'empêche que sur "Gonna see my friend" ou "Got some", les deux premiers titres de Backspacer, il n'y pas vraiment de quoi s'extasier pendant des heures. C'est du rock classieux, mâtiné de grunge bien poussiéreux, certes bien sympathique au demeurant mais c'est à peu près tout. Et pas vraiment mieux (sinon pire) lorsque le groupe sacrifie au traditionnel exercice du single radiophonique et bien calibré pour les masses ("The fixer"). Lourdingue au début, bien agaçant dès la troisième écoute. Passée cette entrée en matière très quelconque, on espère encore quelque chose, un éclair de génie qui emballerait l'album et l'emmènerait dans des sphères voisines de Vs, Ten ou Vitalogy, du Pearl Jam quoi. Mais rien ne vient. Les titres s'enchaînent (un "Johnny Guitar" chiant, un "Just breathe" un peu guimauve et un "Amongst the waves" quand même plutôt agréable...) et si on ne s'endort pas tout de suite, la torpeur qui nous gagne peu à peu n'annonce rien de bien explosif pour le final. Ben, là au moins, là le groupe ne nous déçoit pas car il continue dans la même voie, soigne ses mélodies ("Unthought known", voire à la limite "Force of nature") ou pas ("Supersonic", "Speed of sound") et s'approche doucement de la pré-retraite. Parce que là, au bout d'une dizaine de titres, il y a un truc qui cloche. Pearl Jam joue avec le frein à main et a vraisemblablement oublié d'enlever la sourdine. Son Backspacer manque cruellement de c... aractère et on n'est pas loin de s'ennuyer ferme. D'ailleurs, s'il n'était pas signé Pearl Jam qui nous dit que ce disque ne serait pas passé complètement inaperçu ? Verdict : un album pas franchement dégueu mais certainement pas transcendant. Aussitôt écouté, aussitôt oublié.

> Commenter le blog. Tags : ,,

1